SPOT ON!

Delar en länk här från sängen i mörkret & säger åt er att ni bara MÅSTE ta er tid att läsa. Gör ni det inte, så gör ni mig mycket besviken. Den är helt jävla spot on!

http://m.huffpost.com/us/entry/3764489

Lyssnar Joller & dricker te

Sitter & dricker en kopp te vid köksbordet & lyssnar på Joller på Spotify. Lyssnar på när Anna & Natashja diskuterar amning. Det är jordnära & äkta. Väldigt intressant att höra andra diskutera det man själv tänkt på tretusen gånger. Så har ni lite tid över, så lyssna! De diskuterar dels amning, men även mammakroppen, barns utveckling & samsovning, papparollen & språkets betydelse för barns utveckling.

Jag ska lyssna lite till & sen sova. Har haft en tung & jobbig dag med både rygg -& huvudvärk. Jag är alltså inte särskilt inspirerande, så det blir inte bättre än såhär ikväll. Jag hoppas verkligen att morgondagen känns lättare. Godnatt på er!

Foton ska framkallas

Teknikens utveckling i all ära, med USB-minnen, externa hårddiskar & hårddiskar online. Men när det kommer till foton vill jag ha dem i min hand, framkallade. Jag vill bläddra i fotoalbum, känna på fotografierna. Det känns som att alla minnen blir mer levande då, nästan så att man kan ta på dem, uppleva dem igen. Att se bilderna på en skärm ger inte alls samma känsla, även om det är smidigt.

Pannkakor & parklek

Tack vare förra veckans VAB har jag kunnat ta saker pö om pö här hemma. Städning, tvätt & disk lite närhelst jag känt för det. Så den här helgen har jag inte gjort nånting annat än att umgås med min just nu rätt så krävande tvååring.

Idag började vi dagen med en sväng förbi Tyras mormor. Drack kaffe & käkade lunch. Sen gick jag & Tyra hem för middagsvila.

När hon vaknat igen bestämde vi oss för att vi skulle ha pannkaksmellis. Göttigt! Tyra var en utomordentlig hjälpande hand i köket. Om man bortser från att hon kläckte ett ägg över diskbänken & hällde ut ungefär halva pannkakssmeten. Äsch, futtigheter! Gott & mysigt var det att få äta pannkakor & dricka mjölk med min bästis & levande ljus på bordet.

Därefter blev det lite utelek. Vi hade superkul ända till det att Tyra fick för sig att bli sådär trotsig som hon ofta blir numer. Kastade sand omkring sig & vägrade lyssna när jag sa åt henne. Så tillslut tog jag henne under armen & gick därifrån.

Väl hemma igen satte vi oss i soffan & ritade. & Tyra ritade sitt första hjärta som faktiskt såg ut som ett hjärta även i mina vuxna, fantasilösa ögon. Stort ögonblick! 

Pretty by Katie Makkai

Pretty

When I was just a little girl, I asked my mother “What will I be? Will I be pretty? ” Will I be pretty? Will I be pretty? What comes next? Oh right, will I be rich which is almost pretty depending on where you shop. And the pretty question infects from conception passing blood and breath into cells. The word hangs from our mothers’ hearts in a shrill of fluorescent floodlight of worry.
“Will I be wanted? Worthy? Pretty? But puberty left me this funhouse mirror dry add: teeth set at science fiction angles, crooked nose, face donkey-long, and pox-marked where the hormones went finger-painting my poor mother.
“How could this happen? You’ll have porcelain skin as soon as we can see a dermatologist.” “You sucked your thumb. That’s why your teeth look like that! ” “You were hit in the face with a Frisbee when you were six, otherwise your nose would have been fine! ”
Don’t worry; we will get it all fixed she would say, grasping my face, twisting it this way and that as if it were a cabbage she might buy. But, this is not about her. Not her fault she, too, was raised to believe the greatest asset she could bestow upon her awkward little girl was a marketable appearance.
By sixteen I was pickled by ointments, medications, peroxides. Teeth corralled into steel prongs, laying in a hospital bed. Face packed with gauze, cushioning the brand new nose the surgeon had carved.
Belly gorged on two pints of my own blood I had swallowed under anesthesia, and every convulsive twist, like my body screaming at me from the inside out “What did you let them do to you? ” All the while, this never ending chorus groaning on and on like the IV needle dripping liquid beauty into my blood.
“Will I be pretty? ” Will I be pretty like my mother, unwrapping the gift wrap to reveal the bouquet of daughter her $10,000 bought her? Pretty? Pretty.
And now I have not seen my own face in ten years. I have not seen my own face in ten years, but this is not about me! This is about the self-mutilating circus we have painted ourselves clowns in. About women who will prowl thirty stores in six malls to find the right cocktail dress, but haven’t a clue where to find fulfillment or how to wear joy, wandering through life shackled to a shopping bag, beneath those two pretty syllables.
This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty? , ” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer no.
The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters. You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing, but you will never be merely “pretty.”

- Katie Makkai

Talang

Den här fantastiska teckningen gjorde min fina vän Johanna vid fikabordet igår. Hon har en sån talang! Jag drömmer om den dagen hon slutar vara så förbaskat självkritisk & startar upp en blogg full av illustrationer!

En trevlig men påfrestande helg

Vi har haft en helt fantastisk helg med fantastiska människor so far. Igår hade vi Johanna över på besök. Vi gjorde det vanliga. Drack mängder med kaffe, babblade, Johanna åkte kana med myran, vi käkade sushi. Helt enligt mallen, med andra ord.

Mot kvällen kom Tyras pappa hit oxå. Vi svullade pizza & drack ett par bira. Relativt tidig sänggång blev det oxå, så summa summarum bidde det en helt perfekt fredagskväll.

Nu sitter jag & Tyras pappa helt utslagna i soffan efter tacomiddag & en minst sagt påfrestande dag. Tyra har trotsat & haft raseriutbrott efter raseriutbrott. Pust & stånk. Vad vi än har tagit oss för, har blivit till ett projekt. Ska vi åt ett håll springer hon åt andra hållet. Säger vi att vi ska göra något så är det bara "Jag vill inte!" eller hemska, gälla skrik. Föräldraskap när det är som trevligast. Men jag tänker inte ursäkta mig för er som ger oss uppmanande eller sura blickar. Jag skiter blanka fan i er, ni gör mig bara förbannad. Antingen har ni inte haft småbarn själva, eller så har ni helt enkelt glömt bort hur det kan vara. Lite jävla förståelse kan man väl ha? Skäms!

Tänker nog koka mig en kopp te & glo på Orange is the new black nu. Ja, Alex Vause är min besatthet & jag tittar på serien om & om igen i väntan på nästa säsong. Kan tiden gå lite fortare?!

Att inte bedöma barns utseende

Det är inte konstigt att utseendehetsen går allt lägre ned i åldrarna. Inte en enda av personerna i min & Tyras omgivning är insatta i det här med genusfrågor. Några av dem kan väl påstå sig vara det, men har nog inte läst tillräckligt för att förstå innebörden av det jag försöker förmedla.

Jämt & ständigt får Tyra höra hur fin hon är. Det gör mig förbannad. Men sen är jag en fegis oxå, som inte gör något åt saken. Egentligen skulle jag vilja säga ifrån. Men jag gör det inte. Varför inte? Vad vet jag. Har väl ingen lust att hamna i onödiga konflikter med människor som jag bryr mig väldigt mycket om. Så är det nog. Eller så vill jag inte säga ifrån, för att det istället kan sända helt fel signaler, det med. Tyra kanske uppfattar det fel, som att jag inte skulle tycka att hon är fin. Och så är ju givetvis inte fallet. Hon är ju den absolut finaste människan för mig.

Men för att kortfattat försöka få er att förstå mina tankar kring detta:
Jag vill inte att Tyra, som är nyss fyllda två, ska behöva tänka på hur hon ser ut. Jag vet att människor i vår närhet som säger att hon är fin, inte gör det av ondo. Tvärtom, de gör det av kärlek. Men det blir så fel i alla fall. Jag vill att Tyra ska växa upp med ett öppet sinne. Tycka om sig själv i alla lägen (& då för hennes egenskaper, inte hennes läppar, hår eller ögonfransar) & även kunna uppskatta saker i sina omgivning pga. annat än fysiska attribut. Jag vill inte att hon ska gråta över att hon inte har "rätt" kläder på sig eller för att hon inte anser sig själv vara tillräckligt bra. Jag vill inte att hon ska växa in i den här samhällsenliga inställningen att skönheten är så väldigt viktig. Har hon sådana (tyvärr alldeles för vanliga) värderingar när hon blir större, så kommer jag gråta blod. För då är det något som gått väldigt, väldigt fel.

Sen menar jag givetvis inte att man aldrig kan bekräfta ett barn för utseendet. Om 1 av 10 kommentarer handlar om barnets utseende, så tror jag inte att det etsar sig fast så värst. Men om majoriteten av alla kommentarer syftar till barnets utseende, det är då det kan bli riktigt farligt.

Jag tänker som så att, när människor ger Tyra komplimanger för hennes utseende, gör de henne en otjänst. Tyra ska inte tro att hennes värde sitter där. De kommentarer hon får utifrån, från okända människor vi möter på exempelvis mataffären eller tunnelbanan, räcker gott & väl. Hemma ska hon få en trygg grund, känna sig säker på de två ben hon står på & veta att utseendet inte har något med en människas värde att göra.

Sen säger jag inte att jag är felfri. Trots att jag är medveten om problematiken gör jag misstag. Detta för att jag, precis som ni andra, lever i ett samhälle som är så otroligt utseendefixerat. Men jag gör mitt allra bästa för att inte låta några grodor hoppa ur mun på mig.

Här gör vi tidig helg

Nu har Tyra vaknat. Vi sitter uppkrupna i soffan. Tyra med sitt pussel & jag med datorn. Sociala familjen, lixom. Vi (läs: jag) har dukat fram popcorn & choklad till Tyras förtjusning. Kände att vi kunde unna oss det efter nästan en veckas VAB. --Ser framför mig hur alla prettomorsor sitter alldeles förskräckta framför sina datorer nu--

Alldeles strax ska vi gå ut en stund. Dotra mi lär ju bli rätt rastlös när sockerkicken sätter in. Lockar däremot inte alls när jag ser hur det blåser som bara den utanför. Men det är väl som det sägs; det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. So long, peeps. Vi höres ikväll när Tyra somnat för natten.

Full fart på sjuklingen

Idag blev det inte mycket med att ligga kvar i sängen & dra sig. Nä, lilla fröken Tyra slog mig i skallen & skrek "Gå yyyt!" Så det var bara att maka sig upp & göra oss i ordning för lite parklek. Glad blev jag när jag såg hur solen lyste. Vi har verkligen fått en vacker höst i år!

Vi (ja, vi, jag vill ju givetvis oxå leka! Barnasinnet, ni vet) har åkt kana, gungat & klappat kisse. Hur mysig & go som helst den kissekatten & den var på väg att övertala mig om att låta en liten rackare flytta in hos oss så småningom. Men jag ska försöka låta bli.

Nu sover tusselisa middag & jag sitter här & myser i vanlig ordning. När Tyra vaknar så tror jag att vi tar en sväng till skogen. Men nu: betala räkningar. Det absolut roligaste jag vet...

Dubbelbestraffning

Alltså OK, återigen surfade jag in på LD's hemsida. & hon är så otroligt klok, den kvinnan! Precis det jag, & så många andra, skulle vilja uttrycka, uttrycker hon på absolut bästa sätt. Idag tar hon upp dubbelbestraffning. Ett inlägg som är så jävla värt att läsas. Klicka »här« för att komma till inlägget!

Skärmdump från Lady Dahmer

Välkommen höst!

Jag vet inte vad det beror på, men allt känns så bra just nu. Det känns som en stabil period i mitt liv. Alla måste:n som gjort mig stressad tidigare känns som futtigheter nu. Jag tar mig för vad jag orkar, & orkar jag inte alls, så skiter jag i det. Det gör allt lättare & roligare.

Idag vaknade Tyra senare än vanligt, framåt åtta tror jag. Jag låg kvar i sängen & drog mig till kvart i nio. Sen drog vi på oss kläder & gick till Hemköp. Handlade köttfärs som jag inte hade en aning om vad jag skulle göra av. Men så bestämde jag mig för att rulla egna köttbullar.

Bjöd över mamma, som kom hit efter jobbet. Kokt potatis, hemgjorda köttbullar, gräddsås & lingonsylt. Med ekologisk salladsmix, paprika, bönor & pressad lime. Göttigare blir det inte!

Tyra har däremot inte varit sig själv idag heller. Hon är gnällig, glansig i ögonen & klagar på ont i munnen emellanåt. Vet inte om det beror på förkylningen, eller om det är bissingar på g. Hursomhelst så frågade jag henne om hon orkade gå till föris imorgon, men hon sa att hon ville stanna hemma. Så vi blir hemma veckan ut, så att hon får ta det lugnt & vila. Tror inte att hon orkar med tempot på förskolan.

Nu sitter jag här med min tekopp, mitt snus, levande ljus & datorn. Låter lugnet sprida sig i hela kroppen. Ska läsa ett gäng favoritbloggar & bara mysa ett par timmar innan det är läggdax. Snart är det helg, hörrni. Skönt va?

En fantastisk dag, helt enkelt

Dagen började fantastiskt & fortsatte vara fantastisk. När Tyra vaknat efter middagsvilan kom hennes pappa på besök. Vi satte på en kanna kaffe, sen fikade vi alla tre.

Vi slog oss ned i soffan en stund & Tyra sjöng för oss. Lilla snigel & Blinka lilla stjärna kör hon på repeat här hemma, lilla damen.

Sen begav vi oss ut för lite frisk luft. Det lockade inte direkt, men nånting kände vi att vi var tvungna att göra. Så vi tog en sväng till bibblan, även idag. Lämnade tillbaka gårdagens böcker & lånade nya. Sen inhandlade jag en ny laddare till mobilen. För tusende gången. Mitt kiddo är mästare på att paja laddare. Undrar vad tusan hon gör med dem.

Väl hemma igen lagade jag en sjukt god köttfärssås. Vi åt & pratade. Sen gjorde vi Tyra redo för sängen. Pyjamas på, tandborstning, D-droppar & de nu nödvändiga koksaltdropparna till hennes lilla näsa. Som hon avskyr. Sen slog vi oss ned i soffan tillsammans. Föräldrarna med en varsin kaffekopp & barnet med vällingflaskan. Läste Moa och Samir i lekparken. Den var uppskattad. Den hade praktiskt taget kunnat handla om Tyra, så hon levde sig verkligen in i berättelsen.

Sen var det nattinatti för Tyra, hemgång för pappan & lite egen tid för mamman. Jag har slösurfat,  läst lite I kroppen min, glott på Hollywoodfruarna & druckit te (& lite iskall Pepsi Max). Nu ska jag lira slut på mina liv på Pet Rescue, sen skalla huvudkudden. Cheers!

Tjugofjärde september tjugohundratretton

Det vackra i det enkla

Tyra har det jobbigt just nu. Både föregående natt & alldeles nyss vaknade hon & grät. Vid middagstid idag grät hon hejdlöst, sådär så att mitt hjärta brast. Vi hoppade över middagen & lagade välling istället. Då lugnade hon ner sig lite. Det är ju så svårt att veta vad hon vill. Det enda hon har sagt är att hon har ont i munnen, så det kanske är flera tänder på g. Fyfan för de där tänderna, de har verkligen gjort det jobbigt för oss. Många gånger.

Förkyld är hon oxå. Dunderförkyld. Så imorgon blir det VAB. Då ska vi ligga & dra oss i sängen en stund, göra i ordning frukost & tända ljus. Sen ska vi ha en lugn & skön dag tillsammans. Läsa barnböckerna som vi var & lånade på biblioteket idag. Rita. Lägga pussel. Bara njuta av tiden med varandra.

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”

Att moderaterna skulle föra en politik som gynnar låginkomsttagare är BS. Hur jobbskatteavdragen fördelas mellan de olika inkomstgrupperna är för mig oklart, eftersom det enda Herr Reinfeldt vill fokusera på är att 97 % av löntagarna tjänar mindre än 60.000 svenska riksdaler per månad. Det är alltså dessa 97 % som kommer ha "mer kvar av lönen". Men det är samma med den nya moderatpolitiken som med den gamla - de som redan har mycket får mer. Det är bara att kika på Moderaternas egna uträkningar. Det femte jobbskatteavdraget tillsammans med den höjda brytpunkten för statlig skatt ger visserligen dessa 97 % mer i plånboken - men de som tjänar mest av dessa är de som också får mest.

Jag är så sanslöst glad över att det verkar som att Moderaterna tappar fler & fler av sina sympatisörer. Sju år av totalt misslyckande & en regering som är det värsta som hänt Sverige. Verkar som att fler än jag känner så nu.

Jag vill inte, trots sjukt dålig ekonomi & obefintligt sparande, ha ett par hundra mer i plånboken varje månad. Varför då, undrar ni? För jag vill inte spara pengar för att i slutändan behöva punga ut med hela mitt sparande för att ha råd att gå till läkaren. Moderaterna verkar tro att dessa hundralappar i månaden ska ge ökad konsumtion i samhället, vilket i sin tur ska ge fler jobb. Ändå ser man bara fler & fler företag som lägger ner. Varför? För att folk går runt i ovisshet, oroliga över sin sociala trygghet i framtiden. Utan pengar får du ingen hjälp. Är det så vi vill att det ska sluta?

Jag vill inte ha ett par hundra mer i plånboken varje månad när det är på bekostnad av vårt välfärdssamhälle. Jag vill ha höjda skatter & en social trygghet. Veta att, inte bara jag utan även mina medmänniskor, får hjälp när de behöver. Ingen ska behöva stå på Sveriges gator med en hatt i sina händer. Skatten (skatteökningen!) ska inte vara ett självändamål. Den ska användas som välfärdsmedel.

Dock är mitt röda hjärta lite ledset just nu. Framförallt pga. Löfvens inställning till det femte jobbskatteavdraget & hans inställning till höjda skatter överlag. Han lovar svenska folket att inte höja skatterna. Han säger ja till ett femte jobbskatteavdrag. Han för inte en socialdemokratisk politik. Jag hade höga förväntningar på Löfven, eftersom han kändes så "vanlig". Men nu känner jag mig bara besviken. Superduperjättebesviken.

& för att inte tala om vad jobbskatteavdraget kostar oss. 15 miljarder kronor. För de pengarna hade vi kunnat satsa på arbete. Utbildning. Unga människor (som med dagens politik står utan framtidsvisioner). Vården. Sjuksköterskor. Lärare.

Ack, mitt arma hjärta. Mitt röda, bultande hjärta. Det gråter.

Bild lånad från Facebook-sidan Fakta om klassamhället

Godmorgon måndag!

Vad är egentligen en ful människa?

Jag har länge suttit & tänkt på detta. Ordet FUL. Vad innebär det? Hur ser egentligen en ful människa ut?

Jag hör ofta hur människor kommenterar andras utseende. "Hen är så jävla ful!" & jag förstår verkligen inte vad det betyder. Jag kan inte kalla en människa ful pga. hens utseende. En ful människa för mig är någon som betett sig illa, gjort något elakt eller spelat sina kort fel. Ett fult agerande, alltså.

Visst finns det människor vars utseende inte faller mig i smaken vid första anblick. Vi alla betraktar ju saker & personer på olika vis. Precis som min mamma älskar sill & jag avskyr det. Det handlar ju inte om att sill generellt skulle vara något äckligt,  utan det är min smak som spelar in.

Hur skulle jag kunna anse mig själv ha rätten att kränka & säga elaka saker till en människa för att hen inte passar in i min mall? För att hen inte ser ut som den person jag normalt blir attraherad av?

Och här kommer vi in på detta med genus (jag måste, bara måste!). För inte sällan har jag hört hur människor kallar en kvinna ful för att hon inte är sådär superkonstruerat kvinnlig. Jag har t.o.m. haft chefer som påpekat kvinnliga medarbetares utseende för att de kommer osminkade till arbetet.

Detta gör mig så sanslöst arg. Smink är ju knappast något nödvändigt. Jag menar, inte många (läs: inga) män i min närhet sminkar sig. Får de några pikar för det? Får de höra att de borde slänga på lite mascara & rouge för att se piggare ut? Svar nej. Behöver de gå hem med gråten i halsen efter en arbetsdag för att chefen anser att de ser oprofessionella ut när de i själva verket kommer dit precis som de är skapade?

Nu utgår jag ju självklart från mina egna upplevelser & vad jag ser & hör bland människor i min omgivning. Jag menar ju givetvis inte att män inte får uppleva saker som dessa. Givetvis får de det. Jag kan tänka mig att den här utseendehetsen är snäppet värre för dem. Men det är en annan femma & något jag kan utveckla en annan dag.

Vad jag vill med detta är att säga att vi alla är unika. Vi ser olika ut & är på olika sätt. Vi attraheras av olika fysiska attribut, likväl som olika personligheter. Det är någonting vi måste acceptera. En person som jag inte attraheras av är troligtvis den vackraste personen i världen för någon annan.

---

Min slutsats kring detta blir att allt bottnar i samhällsnormer. Återigen. Vad tjatigt det börjar kännas. Men jag tänker fortsätta tjata, för det är något som gör mig så jävla upprörd.

Människor föds till ett liv som på sätt & vis redan är utstakat för dem. Kvinnor ska se ut & vara på ett sätt. Män ska se ut & vara på ett annat sätt. Man föds t.o.m. in i vad man ska gilla. Alltså, jag är kvinna & borde gilla män. Män med välansat skägg, muskulös kropp & med ett utseende som stämmer överens med rådande normer. Andra män är fula. En man föds in i att gilla kvinnor med ett utseende som stämmer överens med rådande normer. And so on. U see my point?

Den här utseendehetsen som råder tycks aldrig ta slut. De människor som föds med ett utseende som avviker från normerna måste se till att vara bra på något för att "få vara med", medan de som föds med ett utseende som stämmer överens med normera kan glida på räkmackor tack vare det. Det är bättre att vara snygg än att vara bra på något. Men bättre att vara bra på något än att vara ful.

Summa summarum så handlar detta alltså i grund & botten om normer & ideal. Sociala konstruktioner.

Fattar ni vilket sjukt jävla samhälle vi lever i?

Today's Make Up

Kärleken till ett barn

Det här med kärleken till ett barn. Det är så fantastiskt. Så obeskrivligt. Så magiskt. Att bära ett barn i magen i många, många månader. Känna barnet sparka. Hicka. Rulla runt. Inuti en.

Att sedan få gå igenom den värsta men samtidigt mest fantastiska av smärtor. Att få barnet på bröstet & glömma bort smärtan på en gång. Att, efter bara några dygn tillsammans, ha glömt bort livet innan barnet kom. & när man försöker minnas känns det bara onödigt, för det livet kan väl knappast ha haft någon mening?

Meningen med livet är du, Tyra. Det har varit du & jag sedan dag ett. Jag har fått höra ditt första skrik. Se ditt första leende. Höra ditt första skratt. Bytt tusentals blöjor & torkat kräks. Jag har ammat dig, gett dig din första riktiga måltid. Sett dig sitta upp själv för första gången. Sett hur du plötsligt ställt dig upp bredvid mig. Sett dig åla. Krypa. & dina första steg - de glömmer jag aldrig.

Nu är du två år gammal. En självständig, fantastisk liten tjej. Om jag bara kunde tala om för dig allt det jag känner när jag ser dig le. Om jag kunde förklara hur du värmer mitt hjärta varje gång du kommer nära mig. Det ska alltid vara du & jag. Jag älskar dig, till månen & tillbaka. Tusen gånger om.

Bajsonge

Jorråsåatteh... Jag ligger i sängen & myser. Tyra tar av sig blöjan. "Oj blä!", hör jag. Tittar åt Tyras håll. & där ligger alltså bajskorvar över hela golvet. Dagen kunde knappast börja bättre!

Jag dansar efter samhällets pipa

Sitter i soffan & multitaskar. Både datorn & TV:n är igång. Pillat med designen, men jäklar vad ovan jag är vid Blogspot. Det kommer ta lång tid innan jag lär mig. Men nu är jag i alla fall relativt nöjd.

Jag har egentligen ingen ork eller energi kvar till att skriva det jag skulle vilja skriva om ikväll, nämligen mina tankar kring ett inlägg hos Lady Dahmer. Hon skriver ännu en gång, som så många gånger förr, om stereotyper. Men denna gång handlar det om den stereotypa feministen.

Jag tycker detta är så intressant, när jag tänker på hur den stereotypa feministen är så totalt olik mig. Jag kan nog uppfattas som rätt ytlig, om man inte känner mig. Jag gillar att känna mig vacker. Att sminka mig. Jag känner mig fräsch när jag rakat mina ben. Sjukt, jag vet.

Jag brukar beskriva det som så, att anledningen till att jag speglar mig ofta, att jag sminkar mig & att jag rakar mina ben, är att jag är en produkt av samhällets normer. Jag har helt enkelt valt (eller... valt?) att dansa efter samhällets pipa.

Vid ett par tillfällen har jag sagt att "nej men, jag vill raka mina ben. Jag vill sminka mig & jag vill känna mig vacker". Men i samma sekund som jag sagt det så har jag känt att jag inte köper mina egna ord. Varför skulle jag vilja raka benen? Varför skulle jag vilja känna mig tvingad att dra på mig lite mascara varje morgon för att se ut som människa, som det så fint brukar heta? Varför skulle jag vilja ägna de där fem minuterna som jag egentligen inte har på att fläta mitt hår? Varför skulle jag vilja gå runt med en oro över vad andra ska tycka? Det handlar om att jag nånstans, djupt därinne, trots att jag inte vill det egentligen, är såpass påverkad av samhällets syn & förväntningar på mig att jag fortsätter att anpassa mig. Jag är helt enkelt för feg för att göra annat.

Gissa hur tragiskt det känns att jag sitter & förespråkar allas lika värde & klagar på samhällets alla brister, men gör precis det samhället vill att jag ska göra.

Jag beundrar verkligen kvinnor som är normbrytande. Kvinnor som, oavsett om det handlar om att göra ett statement eller ej, väljer att göra precis tvärtemot vad samhället anser.

Jag önskar att jag var mindre feg. Att jag brydde mig mindre om vad omvärlden tycker & tänker. Trots en stark & djup kärlek till mig själv så är jag en jävla chicken när det kommer till detta.

Imorgon kör jag en osminkad dag i mjukiskläder. Bild utlovas! Babysteps.

Nu kan ni följa min blogg med Bloglovin'!

Tröttlördag

Ligger i sängen & kollar på Disney Junior. I soffan sitter Tyra med sin pappa. Vi har haft en härlig dag med shopping i Farsta & pizzasvull. Yummie.

Ikväll ska vi steka kantareller, äta smörpopcorn & dricka cola. Framför TV:n. Perfekt lördagskväll! Vill försöka komma i säng tidigt oxå, för jag är så sanslöst trött. Tröttare än tröttast.

Idol 2013

& vinnaren är...

ERIK!!!

Snart helg

Har sovit en god natt & haft en mysig morgon med min lilla solstråle. Hon cyklade nöjt runt på förisgården när jag lämnade henne.

Nu sitter jag på jobbet med en espresso & en Powerking. Väntar på att mina händer ska börja skaka & min kropp fyllas med lite falsk energi. Sen är det bara idag kvar innan det är helg. Helg & kvalitetstid med min skruttgumma. Vad vi ska mysa!

Idag, precis som igår, är jag iklädd min fantastiska jacka från Zara som Tyras pappa gav mig i spontanpresent. Snygg som fan & så otroligt skön!

Men ha en fin dag då, folket! Vi höres vidare ikväll. Får se vad min övertänkande & alldeles för hårt arbetande hjärna har fått för sig då.

Jag är dålig på sömn

Barn i förskola

Ja, men då ger vi oss på något helt nytt ikväll då. Den heta debatten om barn i förskola. Jag fick sådan lust att skriva om detta efter ha läst »den här« artikeln på Mama's hemsida.  Jag tänker väl egentligen bara redogöra för min egen syn på saken, utifrån hur min & Tyras verklighet ser ut.

Artikeln heter alltså "Förskola- halleluja, nödlösning eller direkt skadligt?".
Tyra började förskolan ett par veckor efter hennes ettårsdag. & det var långt ifrån en hallelujah-moment. Varken för henne eller för mig. Hon var ledsen ett par veckor & jag hade så otroligt ont i både hjärta & själ. Så ont att jag satt & planerade att resa härifrån för att komma bort från verkligheten. Komma bort ifrån detta att förskolan var(är) ett måste för oss. Efter de två första veckorna lättade det dock. Man såg att hon hade kommit in i gemenskapen & hade det kul tillsammans med pedagoger & andra barn. Först då kändes det okej (men observera, absolut inte kul) att lämna henne där på morgonen.

Anledning till att Tyra fick börja så tidigt på förskolan var att mina föräldradagar var slut. Jag var helt enkelt tvungen att börja arbeta.

Tyvärr är människor dömande. De tror alltid att deras sätt är rätt. Att andra väljer, eller som i mitt fall är tvungna, att sätta sina barn på förskola tidigt tas det ingen hänsyn till. Inte alls. Jag har läst de mest bisarra sakerna på internet. Att barn på förskolan blir skadade för resten av sina liv. Att barn ska vara hemma med föräldrarna upp till skolåldern. Det mår de bäst av. Punkt slut. Ungefär så.

Men då kan jag säga såhär. Jag tror inte att förskolan är en dålig plats. Jag tror att det är fantastisk & minst sagt utvecklande plats för små barn. Sen finns givetvis problematiken med alldeles för stora barngrupper i förhållande till antal pedagoger, osv. Men den problematiken ger jag mig inte in på nu, eftersom jag utgår från oss nu, & detta är inget problem. På Tyras avdelning är de tre fantastiska pedagoger på 12 kiddos. Allt som oftast uppgår bara siffran till nio, eftersom en del är lediga eller hemma sjuka. Så 3, max 4, barn på en pedagog. Det klagar jag inte på!

Jag tror att barn mår bra av att få vara iväg från föräldrarna. Få utvecklas i sig själva, som egna individer. Om ett barn har en eller fler föräldrar vid sin sida dag som natt, så tror jag att det längre fram kan bli svårare för dem att vara säkra & självständiga.

Sen hade min dröm varit att få ha Tyra på förskolan kortare dagar. Betydligt kortare dagar. Jag hade gärna lämnat henne vid 9 & hämtat hem henne efter vilan. Låtit henne ta del av eventuella utflykter, den dagliga verksamheten, men sedan hunnit ha massa kvalitetstid med henne efter det. Tyvärr ser inte vår verklighet ut så just nu & hon går på förskolan i snitt 40 timmar per vecka. Som en normal arbetsvecka för oss vuxna. Hade jag varit helt allena, utan något som helst stöd, hade hon fått gå 45 timmar i veckan. Men hon har en fantastisk pappa & en helt otrolig mormor med i bilden, som ser till att hämta henne tidigare ett par-tre dagar varje vecka.

Jag tror att de flesta som har barnen på förskolan, om man nu ska koppla en slutsats till Mama-artikelns rubrik, ser det som en nödlösning. Det är nödvändigt för att kunna dra in pengar till hemmet. För att kunna betala hyran. För att kunna duka fram bra mat på bordet varje kväll. För att kunna klä barnen i funktionella & bra (& svinigt dyra) plagg anpassade efter väderlek. För att kunna upprätthålla en normal levnadsstandard, helt enkelt. Så är det åtminstone för oss.

Summa summarum så tror jag att man ska vara väldigt försiktig med att döma andras val. Jag tänker inte sitta här & predika om hur man bör & inte bör göra. För jag skiter blanka fan i hur du eller Peter eller Greta från Umeå gör. Jag kan bara göra det bästa för oss. Det jag tror är det bästa för oss.

Sen kan man ju komma in på detta med sex timmars arbetsdag. Men det är oxå en helt annan femma & något jag lär återkomma till en annan gång.

Egoism

Jag fascineras verkligen av hur egoistiska människor kan vara.

Det börjar vid busshållsplatsen. I kuren står en ung kvinna & röker. I kuren. För att slippa bli blöt. Ute i regnet står jag.

Det fortsätter på bussen. Det kommer på en äldre herre, med rullator, som har väldigt svårt att ta sig fram. Men han får inte plats med sin rullator, för där sitter en kvinna med vagn. En vagn som är fullastad med saker. Plastpåsar. Kartonger. & hon själv? Hon sitter på det nedfällningsbara sätet & reser inte på sig. För hennes vagn har ingen broms. Hon måste hålla i den. Jag hade lust att skrika  "Det finns spännband & andra platser än just den där!", men som den svenska människan jag är, satt jag där & höll käften. Tillslut bad en mamma sitt morgontrötta barn att hoppa ur vagnen så att de kunde fälla ihop den. Den äldre herren fick plats. Jag kände mig lättad, men så sanslöst förbannad på samma gång.

& när jag sedan ska gå av bussen (& detta händer VARJE morgon), så står jag upp vid mitt säte. Ser hur person efter person passerar. Alltid är det jag som kommer av sist, för inte en enda person kan tänka sig att låta mig smita emellan.

Jag väntar ivrigt på att få se hur den här dagen fortskrider. Världen är så full av egoism. Så satans jävla överfull. & i den här vackra staden, Stockholm, har stressen drivit folk till vansinne.

Att leva här & nu

Kristian Gidlund gick bort igår. Kristian Gidlund som så tappert »delade med sig av sin obotliga sjukdom«. Hans ord var magiska & mitt i prick. De som har sett cancer på nära håll vet. Vet att det han skrev stämmer så väl överens med verkligheten. & då frågar man sig varför verkligheten kan få se ut på det här viset. Att som 29-åring få reda på att man vårdas i livets slutskede. Att sitta där med vetskapen om att det inte handlar om om, utan när. 

Jag har fällt en del tårar idag. Alla sorters tårar. Ilskans tårar, sorgens tårar och även glädjens. Jag är så ruskigt glad över mitt liv & jag tänker aldrig mer ta något för givet. Det är något jag lovat mig själv. Jag tänker framförallt inte ta livet för givet. Varje dag när jag pussar Tyra godmorgon & kliver ur sängen, så ska jag minnas att vi alla balanserar på en skör tråd. Den där sköra tråden är livet. Nu menar jag förstås inte att man behöver gå runt med någon oro för vad som väntar bakom hörnet. Men man kan försöka göra det bästa här & nu. Försöka att leva där man är & inte där man tror att man kommer vara om tio år. Ta vara på de stunder man har med människor man älskar, vara närvarande.

Nu ska jag lägga mig bredvid Tyra i sängen, pussa hennes panna & lukta på hennes hår. Det är det absolut effektivaste sättet att glömma bort sorg, ilska & orättvisor. Godnatt & vila i frid, Kristian. Jag tvivlar inte en sekund på att din bok kommer vara en av de bästa jag läst.