M å s t e p l u g g a

Jag är egentligen så trött att jag skulle behöva tandpetare för att hålla ögonen öppna. Men jag behöver verkligen ta mig igenom åtminstone ett kapitel i kursboken ikväll. Började lite smått imorse innan jobbet, så nu ska jag se till att fortsätta & avsluta. Heja mig! Lite Rapé & Pepsi max ska nog hjälpa mig att härda ut en liiiten stund i alla fall.

En helt perfekt helg i bilder & text

I fredags hade jag en supertrevlig kväll med Tyras pappa. Vi gick ut & firade hans 30-årsdag. Vi började med sushi & en flaska vitt på Bauer. Jeez, vad gott det var.

Vi fortsatte kvällen med lite biljard. Jag vann ju, givetvis. Jag tänkte att jag skulle låta födelsedagsbarnet vinna, men sen insåg jag att en biljardvinst faktiskt inte är något jag bjuder på.

Blev ett antal Captain Morgan med cola innan vi begav oss iväg till Solidaritet. Där blev det dans & Black jack för hela slanten. Efter ett 20-pack nuggets på Donken begav vi oss hemåt.

Lördagen blev en rätt trött lördag, men med en vild tvååring så får man lixom glömma bort det. Efter middagsvilan så begav vi oss in mot stan för att köpa vinteroverall. Vilken det blev ser ni på bilden. Ett av Tyras krav var att overallen skulle vara "BLÅÅÅ MAMMA!", så det blev denna fantastiskt mjuka & följsamma från Lindberg. 1300 pix. Som hittat. Or not. Nu får den fan se till att vara så fantastisk som tjejen i butiken utlovade.

Idag, söndag, har vi bara tagit det lugnt. Tyras pappa åkte hem till sig innan middagsvilan, sen somnade både jag & Tyra i soffan. När vi vaknade begav vi oss ut för lite lek bland alla vackra löv. Grävde lite i sandlåda, gungade & åkte kana. Jag var lagom engagerad idag, stod där vid lekplatsen & mumsade på wienerbröd.

Sen hälsade vi på hos Tyras momoj, förstås! Vi kikade TV, drack kaffe, käkade god mat & gjorde det Tyra gillar bäst just nu; "BYGGA LEJA!". Vi gjorde egen trolldeg idag, det blev jättebra, men något smuligt. Det slutade hursomhelst med att jag satt kvar själv vid köksbordet, när både min kära mor & dotter hade tröttnat. Jag tröttnar aldrig på lera. Det är ju typ det roligaste som finns.

Nu sitter jag här hemma med en kopp Yogi Bedtime tea, en dosa Rapé mini & levande ljus. I vanlig ordning alltså. Hade tänkt att plugga lite, men skjuter på det tills imorgon. Ska gå in på Ellos & kika lite nytt till hemmet. Snart är det ju adventstider, så för mig som alltid är först med att ta fram pyntet & sist med att ta bort det är det verkligen dax nu! Godnatt på er! Kramar

Såhär får du ditt tangentbord att låta lika irriterande som mitt

SHIT, vilket irriterande ljud som kommer från min mellanslagstangent. Ni vet, har man en tvååring hemma, så spelar det ingen roll hur högt upp man lägger sakerna, hur väl man tycker att man gömt undan dem eller hur pedagogisk man än tycker att man förklarat att "den här är mammas. TITTA hjärtat! Här har du diiiiiiin alldeles EEEGEEEEN!". ÄNDOCK är ungen där. & FÖRSTÖR. Därav detta irriterande ljud.

För att få ditt tangentbord att låta lika irriterande som mitt, så gör du såhär...

Ta 2 ostbågar. Tugga de ordentligt. Luta dig över laptopen & dregla lite. Se till att du lutar dig så att ostbågedreglet letar sig in UNDER tangenterna.

Ta sedan en halv klunk multivitamin juice i din mun & repetera föregående procedur. Luta & dregla.

Vänta sedan ivrigt tills någon häller upp en kopp kaffe med lite mjölk. Vänta lite till, tills koppen är halvfull. Råka då spilla ut den över tangentbordet.

Efter dessa tre steg är det mycket möjligt att tangentbordet börjar låta som mitt. Men för att vara på den säkra sidan så kan du se till att suga lite på en godisklubba & lägga den på tangentbordet också. Se till att den är rätt så jävla plaskblöt innan du gör det, så att det droppar om den. Voila!

Att vilja se sig själv i spegeln

Det väcktes några intressanta tankar hos mig när jag läste Paula Uribes blogg alldeles nyss. Hon skrev om plastikkirurgi & frågade sina läsare om de hade kunnat tänka sig att skönhetsoperera sig. Hon skrev också att hon tidigare alltid sagt att hon aldrig skulle lägga sig under kniven.

Det är verkligen intressant, och jag är så jäkla kluven i den frågan. Jag har också alltid sagt att jag aldrig skulle skönhetsoperera mig, och att jag har svårt att förstå hur kvinnor kan vara så otroligt missnöjda med sig själva att de faktiskt gör det.

Sen kom barn. Sen följde ett helt år av amning. Innan graviditeten hade jag en stor C-kupa. Jag trivdes verkligen jättebra med mina bröst. De hade en bra & proportionell storlek i förhållande till min i övrigt lilla kropp. När jag började amma blev brösten enorma. Jag trivdes inte alls. När jag sedan slutade amma försvann brösten helt och hållet. Det var som att sticka hål på en ballong. Nu använder jag en liten B-kupa, så det är ju en ganska stor skillnad mot tidigare. Det har känts... ganska sorgligt faktiskt. Inte för att jag är missnöjd. Det är jag inte. Jag kan bara sakna att se ut som jag såg ut förut.

Men jag tror faktiskt inte att jag kommer skönhetsoperera mig. Jag har alldeles för stor respekt för mig själv och min kropp för det, tror jag. Jag oroar mig för komplikationer, till exempel. Jag har inte en så stor längtan efter mina "gamla" bröst, att jag riskerar att må dåligt eller bli sjuk. & jag har alldeles för mycket stolthet i kroppen också, för att genomgå en plastikoperation, eftersom min syn på det alltid har varit att det är förnedrande att förändra sig själv pga. skeva ideal. Men det är verkligen en svår fråga att ta ställning till. När kroppen plötsligt förändras och man ser annorlunda ut mot tidigare...

Det handlar om att vilja se sig själv i spegeln.

Två sjuklingar

Hösten är fantastisk, som jag sagt förut. MEN, den är oxå full av sjukdomar.

Både jag & Tyra är dåliga. Tyra hade feber i natt & hostar typ upp lungorna emellanåt. Jag är lite småsnorig & HELT sänkt. Ligger i soffan & orkar inte ens tänka på att vara vaken, trots att jag precis sovit middag i två timmar... Puh...

Jag ska koka en kopp kaffe nu & hoppas på att bli människa snart. Vi har fördrivit tiden idag med en snabb sväng ut, play doh-lera & Tyras favoritböcker.

Jäkla djur

Jag är besatt. BESATT.

Kebab med ris & MASSA vitlökssås

Jahaja, då drar min sista kurs på Komvux igång imorgon då. Praktisk marknadsföring blir det denna gång. Ska bli intressant & spännande. Studieledigt varje onsdag, som sagt. Det känns oxå som en otrolig frihet & pressen känns inte alls lika stor som när jag tagit de tidigare kurserna.

Tyra ligger just nu & sover. Det tog en himla tid att få henne att sova. Hon som brukar slockna på tre sekunder såhär mitt på dagen. Kan nog bero på att vi inte har gjort något särskilt idag. Hon har kikat Teletubbies, vi har ritat lite, läst bok & sjungit barnsånger. Inte så väldigt uttröttande, kanske...

När hon vaknar ska vi möta upp hennes pappa. Jag är sanslöst sugen på kebab med ris & MASSA vitlökssås. Så, så onyttiga ska vi vara idag! Ha en fin söndag & tänk inte för mycket på morgondagen. För jag vet, måndagar suger!

Compact living är fantastiskt!

Ett förtjust "åh!" från mig nu. Är det något som gör mig alldeles lyrisk så är det inredning & planering av lägenheten. För er som inte vet, så köpte jag en etta på 31 kvadratmeter för ca. 1,5 år sen. Jag kände mig som hemma redan på visningen, så för mig var det helt otänkbart att inte flytta in här. Både jag & Tyra trivs som fiskar i vattnet & jag har svårt att tänka mig att vi kommer flytta härifrån. Någonsin.

I & med flytten hit har mitt intresse för compact living bara blivit större & större. Compact living-bloggar tar upp en stor del av min tid på kvällarna. Det finns verkligen en charm med att bo litet. Man får hela tiden tänka & planera, vara kvadratsmart så att säga. Man samlar inte på sig en massa strunt & sen har man ju varandra nära hela tiden. För mig är det guld värt nu när Tyra fortfarande är liten.

Så nu väntar en lång tids planering för avdelning av vår sovdel. Den delen av lägenheten kommer Tyra få som eget litet krypin. Det ska bli intressant att se vad jag kommer fram till när jag spånat klart. Detta blir dock ett projekt som kommer genomföras längre fram, för Tyra vill nog sova med mamma ett tag till... 

Jag tänker mig en mindre säng. En stringhylla med djupare hyllplan längst ned för kombon förvaring/skrivbord. Vägghyllor. Mysbelysning. En fotpall med förvaring & prydnadskuddar i ett hörn. Det blir verkligen ett spännande projekt, detta!

Right now

Men varför klä sin son i kvinnokläder?

Alltså ibland blir jag bara så arg. Så arg att jag vill ta datorn & slänga den i golvet. Fast det är ju givetvis inte datorns fel att jag blir arg, utan vad jag ser när jag sätter igång den. När jag loggar in på Facebook. När jag väljer att gå in i diskussioner & möts av urbota dumma kommentarer.

Det blev diskussion kring bilden på Iggy Pop i klänning (se föregående blogginlägg) i en grupp på Facebook idag. Då sitter det flertalet kvinnor & argumenterar mot att låta sina söner bära klänning. Nu pratar vi alltså om att förvägra barnet att gå ut i klänning trots att barnet själv vill. Trots detta så hävdar dessa kvinnor att de fostrar sina barn till att vara öppna för andra människor. När flera andra försöker förklara att det är ganska motsägelsefullt att säga att man fostrar sina barn till att vara öppna mot andra människor, men att som förälder inte vara öppen mot sitt eget barn. Fast det går lixom in i ena örat & ut genom andra. Det är så fantastiskt (läs: skittråkigt) att diskutera med människor som totalvägrar lära sig något av vad andra säger. Jag menar, inte sitter jag & tycker att pojkar ska få bära klänning för att jag tycker att det är kul. Utan för att det är en mänsklig rättighet att få vara & se ut precis som man vill. Bara för att jag är förälder innebär väl inte det att jag vill sitta med pekpinnar & försöka förändra Tyra bara för att hon råkar ha snippa. Nu är det i & för sig betydligt enklare för en flicka att vara "grabbig" än för en pojke att vara "tjejig". Vafförårå? Jo, för att det såklart handlar om att kvinnan är det andra könet.

Efter en väldans massa inlägg så kommer kommentaren som får mig att dö inombords. Ja, men typ alltså.

Hej, du fantastiska människa. Tack för att du, för en stund, fick mig att tappa hoppet om livet & framtiden. Framtiden som innefattar mitt & ditt barn. Framtiden som innefattar våra eventuella barnbarn. Du väljer att gå in i en diskussion om att Iggy Pop valt att göra ett statement i klänning & handväska med ett budskap om att han inte skäms för att klä sig kvinnligt, för att det inte är något skamligt att vara en kvinna, & sedan kommer du med denna väl genomtänkta & helt fantastiska kommentar. Är du på riktigt?! Det handlar ju inte om vad det är för fel på att vara man (för i vårat samhälle är det inget fel alls, utan män besitter ju en jävla massa privilegier bara för att de är just det, män), det handlar ju om vad det är för fel på att vara kvinna.

Tänk om människor bara kunde vara en aningen samhällskritiska & förstå vad som faktiskt försiggår utanför dem själva? Visst, det skulle vara skitenkelt & tryggt för mig att sitta här & blogga om potatisbullar med lingonsylt. Eller Tyras senaste bajsblöja. MEN! Vi måste föra den här kampen tillsammans för att slå sönder de här maktstrukturerna. Det patriarkala samhället. Jeez. Ibland blir jag verkligen mörkrädd.

I just love Iggy Pop

Det är inte fel att vara samhällskritisk

Hej bloggen. Har typ glömt bort att du existerar i min gråa dimma av trötthet & ryggont. Återigen ett trist, melankoliskt inlägg om absolut ingenting.

Fast nej, så kan vi ju inte ha det.

Så jag tänker att vi kan gå in på lite vad GENUS är för mig. Kalla mig "genusförälder" om ni vill. Jag kategoriserar inte mig själv på det viset. Tycker ärligt talat att det låter larvigt. Jag föredrar nog att säga att jag är en (relativt) genusmedveten människa (som vill lära sig mer). Alltså, jag är (relativt) medveten om hur våra könsroller påverkar oss & bidrar till maktstrukturer i vårt samhälle.

Jag vill, framförallt i mitt föräldraskap, motarbeta könsroller & mönster. Med det menar jag att jag vill ge Tyra möjligheten att utveckla sina förmågor & sina intressen utan begränsningar. Begränsningar som kommer av könsrollerna.

Så, vad är könsroller? Kort & koncist handlar det om att det finns samhällsnormer som talar om för oss hur vi ska vara & se ut när vi har ett visst kön. Det kan handla om vilka kläder vi bär, om vi sminkar oss eller ej, vilken profession vi har eller våra intressen. För att ta ett exempel så anser en stor del av samhället att klänning är ett kvinnligt plagg & en byggarbetare antas allt som oftast vara av manligt kön. Det är föreställningar (fördomar) kopplat till kön.

Omvärlden sätter alltså upp regler för hur pojkar respektive flickor ska bete sig. Ibland är det otroligt svårt att se de här könsmönstrena eftersom man själv ju trots allt lever mitt i dem. Man är själv uppvuxen med att flickor & pojkar (citattecken gånger tusen)är olika(citattecken gånger tusen). Det gäller att läsa på, sätta sig in i det, bli medveten om sina egna tankar kring genus, för att förstå och kunna förändra.

Jag brukar ha som grundtanke att jag vill försöka slänga "rätt & fel" i väggen. Alltså, "rätt & fel" kopplat till kön. En pojke som bär klänning & leker mycket med dockor kan bli ifrågasatt. Det är så otroligt sorgligt. Ofta hör man att det kan forma honom (ofta handlar det om sexualitet i detta fall, eftersom vårt samhälle även utgår ifrån en heteronorm). Inte sällan anser vuxna att de då ska avstyra pojkens lek & erbjuda något annat att leka med. Är detta genusmedvetet? Oh nej. Detta är att begränsa ett barn & låta stereotypa könsroller & normer påverka. Ett annat argument mot att låta pojkar bära klänning & leka med dockor är att han kan bli mobbad. Så då menar människor på allvar att normer & könsroller ska få avgöra hur denna pojken ska vara & se ut? Trots att det går emot pojkens egna önskningar & vilja?

Vad hände med människors rättigheter? Människors frihet? Våra könsroller är ett fängelse, vilket inte många tycks förstå.

Min största önskan här i världen är att vuxna människor börjar bemöta barn som barn istället för flickor & pojkar. Slutar göra upp olika regler för olika kön. Det finns givetvis regler som barnen bör få tal del av, för att bli fungerande individer i samhället, men dessa ska vara på lika villkor för både flickor & pojkar. Det ska inte vara OK för en förälder eller förskollärare att göra skillnad på barn för att de har fötts med olika genitalier. Vi ska inte, bara för att vi har växt upp i ett orättvist samhälle, låta detta fortgå.

Att komma & säga att det är bra som det är & att vi lika gärna kan låta det vara så, är ren BS. Många frågar mig "varför jag måste komplicera allt". Om någon uttrycker sig så, så brukar jag fråga om de anser att kvinnor inte borde få bära byxor eller rösta på valdagen nästa år. Hade det inte varit för en enorm kamp så hade kvinnan i samhället inte varit där hon är idag (även om det är långt ifrån bra som det är nu). Så snälla, sluta blunda för problemen. Försök att göra det DU kan för våra kommande generationer. Jag vill inte att Tyra ska växa upp med att bli nedtystad. Eller känna att hon, om ett antal år, behöver raka sina ben eller bära läppstift för att vara attraktiv för någon annan. Jag vill inte att din son ska behöva känna sig begränsad som människa, för att samhället säger att hans sätt att vara är fel. Eller om han väljer att raka benen & bära läppstift, per automatik blir gay eller ett freak.

Det var allt för ikväll. Tjoflöjt.

Jag älskar hösten

Nu har vi massa gyllenbruna löv som pryder våra träd & gångvägar. En behaglig kyla som stannar där den ska vara, utanför kroppen, den tränger sig lixom inte på sådär som vinterkylan gör. Levande ljus i hela lägenheten. Jag sitter uppkrupen i soffan under en varm filt & avnjuter en kopp sanslöst gott te från hälsokosten. Det här är verkligen mitt livs melodi!

Känslan av att närma sig ett mål

Ouch. Min plånbok gråter. 471 kronor för kurslitteratur denna gång. Men tänka sig, efter denna kurs är jag klar. K L A R. Tänk känslan när jag kan beställa hem mitt slutbetyg. Som yngre förstod jag inte vad jag skulle med ett slutbetyg till, men nu som äldre & lite klokare, kommer det vara bland det häftigaste jag har varit med om (barnafödande & föräldraskap kniper ju givetvis förstaplatsen). Det har tagit sin lilla tid & kostat både pengar & energi, men det har verkligen varit mödan värt. 5 veckor från & med nästa vecka, sen kan jag lyckligt säga att jag har klarat av gymnasiet. Bara vidareutbildningen som kvarstår. Fantastique!

Känslan av att närma sig ett mål är obeskrivligt. Att ha kämpat som en dåre under en längre tid & veta att det snart kommer ha lönat sig. All stress, alla vakna nätter & all trötthet. I'm f-cking awesome!

Nytt till Tyra

Silencio

Här har det varit tyst de senaste dagarna. Helgen har varit lika fantastisk som vanligt. I fredags var både Tyras pappa & mormor här på besök. Vi satt uppe & pratade till sen kväll.


Igår, lördag, åkte vi till stan & käkade massa onyttigt, sen gick vi till Kulturhuset & Rum för Barn. Tyra var i extas. Till en början var hon verkligen överallt & ingenstans. Sen gick vi in i "verkstan", där hon fick måla. Oj, vad koncentrerad hon var. Sen ville hon gå på sagostund. Gick bra till en början, innan hon skulle börja riva i kappsäcken som sagoläsaren hade i knät. Då gick vi ut därifrån & la pussel.

Idag har vi faktiskt bara varit hemma. Vi började morgonen med en brakfrukost bestående av goda mackor, kokt ägg & yoghurt. Sen busade Tyra med sin pappa, medan jag satte igång & städa.

När jag var klar med städning slog vi oss ned vid köksbordet med tända ljus & lekte med Play-doh lera. Alltså, när jag öppnar en burk Play-doh & känner doften, så känner jag mig som fyra år igen. Det är sån jäkla nostalgi! Vi satt hur länge som helst & lerade. Sen insåg vi att klockan blev hur mycket som helst, så jag slängde in vegetariska schnitzlar i ugnen. Tyra tryckte i sig en hel schnitzel, drack en flaska välling & nu sover hon sött här bredvid.

Jag ska beställa hem lite kläder åt fröken fräken. Tro mina ord när jag säger att det behövs kläder på förskolan. Herregud ändå. Sen växer hon ju så att det knakar, så vissa kläder i storlek 92 sitter ju som korvskinn.

Herråå så längeråå.

Sömnmetoder är skit

Under de här två åren som jag har varit förälder har jag otaliga gånger läst om diverse sömnmetoder.

Nu ska ni få höra vad jag tycker om sömnmetoder: Det är skit. Ska vi ta i lite, så kan jag säga att jag tycker att det är barnmisshandel.

Hur kan man välja bort sitt huvudsakliga ansvar som förälder - att bekräfta & finnas där för sitt barn?! Det är för mig en gåta.

Hur kan man, som normalt funtad människa, tro att ett barn lär sig att sova genom att man ignorerar barnet & låter det ligga & skrika ensam i ett mörkt rum, letandes efter en trygg famn? Nä, vet ni vad. Det enda barnet lär sig är att hen inte får någon respons på sina skrik. Hen ger upp. Kastar in handduken, så att säga. & hur bra tror ni att detta är för anknytningen?

Jag tror starkt på att närhet är nyckeln till anknytning. & jag är så sanslöst glad över att jag inte, i desperata ögonblick av sömnbrist under den första tiden, valde att tillämpa någon av alla dessa sömnmetoder på Tyra. Vad dåligt jag hade mått idag om jag gjort det. & för att inte tala om hur dåligt hon hade mått.

Jag ska alltid, så länge Tyra behöver det, krama henne till sömns. Pussa henne, sjunga godnattvisor & berätta sagor för henne. Varje kväll ser likadan ut hos oss; vi läser bok, kramas, hon dricker välling tätt intill mig & nyper på ovansidan av min hand medan hon kramar något gosedjur hon valt. & jag tänker aldrig någonsin förvägra henne det. Jag tänker alltid sätta henne & hennes behov i första rummet. Mitt ego är kanske stort, men inte så stort att jag överger mitt barn för det.

Så ni som i läsande stund funderar på att tillämpa någon sömnmetod på era barn: Don't do it! Just don't. Ni kommer ångra er den dagen ni förstår vilken påverkan det haft på ert barn & på er relation. Små barn behöver all närhet de kan få. Det är ni som föräldrar som är barnets trygga punkt i livet. Låt inte ert ego eller er desperation förstöra det. För det blir bättre. Ett barn har rätt att få somna tryggt & lyckligt.

Livet suger just nu

Ligger i sängen & känner att livet suger just nu. Har sån jäkla ryggvärk igen, sådär så att värken går ner i benen & jag känner mig spyfärdig av smärtan. Har gjort övningar som jag fick av sjukgymnasten innan sommaren. Hoppas att det hjälper, för ännu en omgång Citodon skrämmer mig. Jag var allt annat än levande när jag gick på de där satans tabletterna.

Min fina unge vaknar stup i kvarten & gråter dessutom. Alldeles nyss grät hon så hejdlöst att hjärtat nästan stannade på mig. Visade sig att hon ville snyta näsan. Nu sover hon igen. Alltså inget värre. Men jobbigt när man är mitt i det, så att säga.

Glad är jag i alla fall över att jag kom in på kursen Praktisk marknadsföring som startar den 14 oktober. Glad är jag även över att det bara är två arbetsdagar kvar till helg. Låt de här två dagarna gå SNABBT!

& där vaknade kiddot igen. Håll tummen för att jag får någon sömn inatt, ser mörkt ut. Tjingeling.

BMI på barn, really?!

Åh, jag sitter här & hör hur mitt tevatten kokar & kokar samtidigt inombords. Har de senaste dygnen läst mycket om detta med BMI på barn. Jag blir vettskrämd.

Föräldrar postar bilder på sina härliga ungar & är upprörda över att BVC har påstått att barnen är överviktiga. Då pratar vi alltså inte om synligt överviktiga barn, utan detta är barn som antingen är smala men med muskler eller kraftig benstomme, eller barn som ännu har en del babyhull.

Hur i hela fridens namn kan BVC på allvar sitta & påstå såna saker? Det är helt absurt. Det är små barn vi pratar om. Aktiva små barn som är i stort behov av både bra fetter & näring.

& BMI... Really?! En sund idrottare kan ha ett högt BMI, medan en person med alldeles för mycket kroppsfett kan ha ett lägre. Det säger alltså NOLLKOMMANOLLNOLL om förhållandet mellan fett och muskler. Hur kan man ens tänka tanken att tillämpa denna metod på barn?

& OM barnet nu ökar väldigt i vikt? Ja, självklart är BVC då skyldiga att informera barnets vårdnadshavare om detta. Men aldrig framför barnet i fråga, vilket man har hört om alldeles för många gånger på kort tid nu. & man behöver ju inte, bara för att barnet ökat i vikt under en vägning, påtala att barnet skulle vara överviktigt. Det räcker väl med att säga att "barnet har ökat mer än hen brukar om man ser till tidigare vägningar, så var lite uppmärksam". En förälder är ändå en förälder & är ansvarig för barnets hälsa. Att BVC sitter & räknar BMI på våra ungar är bara så jävla snevridet. Jag lovar er, gör de det på Tyra nästa gång vi är där, så marscherar jag ut med bestämda steg.

& nej, jag blundar inte för att fetma är ett problem i vårt samhälle. Absolut inte. Ett barn (inte en vuxen heller, visserligen) mår inte bra av att vara överviktigt, att inte orka lika mycket som kompisarna. Men att, i princip, säga till ett litet barn att hen är överviktig är galet. Det är barnets föräldrar som är skyldiga att, om det nu är så att hen är så överviktig att det kan påverka hälsan, se till att ge näringsriktig & bra mat, inte bara massa snabbmat & onödigt socker.

MEN HALLÅ SAMHÄLLET, VART ÄR VI PÅ VÄG? Ska våra små barn börja sina liv med ångest för eventuell (& i många fall icke förekommande) övervikt. Räcker det inte med all skit de kommer få utstå som äldre? Bääässchhhhhhhhhhhh. Jag blir sur. Jävligt sur.